Har gått igenom sorgens alla steg i macroformat. För dem som känner till mitt fotograferande är det även mitt favoritformat där. Började med akut smärta, sedan ilska. Därpå kom skulden, och sedan förnekelse. Är nog delvis kvar i förnekelse, Hebbis är helt enkelt någon annanstans just nu, tar till det när jag stöter på de mer rutinmässiga händelserna, som att komma hem och inte mötas av henne när jag öppnar dörren. Eller se att badrumsdörren är stängd. För att inte tala om den totala förvirring imorse när jag rutinmässigt gjorde i ordning frukosten. Filen fixad och på bordet, och juice glaset klart, kaffet malet, i väntan på att vattnet skulle koka. Men vad var det jag skulle göra, det var ju något jag glömt. Att det var en tjatig katt som skrek efter mat, det dröjde ett tag att förstå. Så det blev att tänka, hon är någon annanstans…

Lär väl vara så ett tag, innan man fullt ut orkar acceptera att hon är borta för alltid. Blickar dock framåt, önskar mig en mysig liten vove nu. Tror inte det är möjligt att ens försöka fundera på att skaffa en ny katt. Finns ingen så som Hebbis, och trots att det känns lite som ett svek, att vilja ha en hund, så känns det ändå som om det är just som det ska vara. För jag kunde ju inte skaffa hund så länge hon levde, det hade hon inte tålt med. Och det har ju alltid varit tanken, att när hon var borta så skulle det bli hund. Men det hugger ändå till i hjärtat, för nog är det lite av ett svek mot katternas katt att vilja ha en hund…

Annonser