Satt och tittade på Plus härom dagen, och det är ju ett program som verkligen får en att börja tänka. Företag efter företag dras fram och exponeras från deras sämsta sida. Men i senaste avsnittet yttrade sig en dam om hur hemskt det var att butiker exponerade godis och andra sötsaker alldeles intill kassorna. Min enda reaktion är den att hos vem ligger ansvaret för vad konsumenten faktiskt konsumerar? Ska det vara staten som reglerar handlarnas möjlighet till exponering av varor eller hos konsumenten. Kan inte tycka annat att det måste vara den enskilde individen som måste ta sitt eget ansvar för vad den konsumerar. Vi vet ju alla att det inte är speciellt  nyttigt att köpa en godis påse istället för en frukt när man är småsugen. Men å andra sidan är tydligen frukt också onyttigt.

Det krävs inget högt IQ för att förstå att färdiglagad mat kan innehålla vad som helst, att man använder mer salt, socker och fett för att dessa är billiga sätt att få mer smak på produkten. Men om jag tillverkar en vara som folk köper av mig, är det minn tillverkning och försäljning som ska regleras för att människor inte kan reglera sitt konsumerande? Det låter bakvänt. Visst behöver man reglera en hel del, så att man inte använder giftiga och farliga ämnen utan att tydligt varan för dem. Men när det gäller lyxartiklar, och då menar jag godis, chips och läsk, och allt annat som man unnar sig utan att ha ett reelt behov, så vet vi alla att de innehåller onödiga mängder fett, socker och en hel del annat som man inte vågar tänka på hur det kan påverka kroppen. Men att sätta i sig lite chips i gott sällskap en lördags kväll lite då och då, kommer varken göra dig fet eller sjuk på annat sätt. Inte heller är det skadligt att unna sig en chokladkaka någon gång ibland. Så vems är ansvaret när en perosn går från att unna sig lyxartiklar någon gång i månaden till att konsumera dem flera gånger i veckan eller se det somen del i deras diet. Är det handlaren som för varorna i sin butik, eller är det konsumenten som skulle behöva tänka igenom sitt konsumentbeteende?

Jag kan förstå föräldrar som måste ta med sina trötta och gnälliga barn till affären när maten ska inhandlas, och när dessa trötta och ofta kanske småhungriga barn ser godishyllan kommer naturligtvis genast orden ”Jag vill ha”, det gjorde de från mig också när jag var barn och följde med mamma till affären, men inte fick jag något för det. Visst jag kunde få vällja mit lördagsgodis, men så snart vi kom hem så åkte det in i skåpet i väntan på lördagskvällen. Det låter idylliskt och de föräldrar som nu säger att deras barn inte nöjer sig med att lungt och sansat acceptera ett nej, och att jag måste ha varit ett exemplariskt barn, de har inte frågat mamma. Jag var inte den som omedelbart accepterade ett nej, jag blev så arg att jag skakade, och hoppade på stället. Ytterst pinsamt för min kära mor, men jag visste också att det inte spelade någon roll, för mitt utbrott gav inga andra resultat än sura blickar från mina syskon som tyckte att den där ungen ska man då alltid skämmas för. Ingenting av det jag ville ha fick jag på en gång, och det är nog som mamma säger att barn idag har aldrig lärt sig längta efter något. Och visst det har sina baksidor att vänta, när man hade längtat i ett halvår och äntligen fick den där leksaken eller vad det nu var man så förtvivlat ville ha, då var de hopplöst ute. Men det finns en annan sida av det myntet, jag fck nog uppleva dessa sorger mer än mina syskon, för det första så kunde jag inte spara pengar, jag levde helt efter det mottot att pengar var till för att spenderas, och för det andra så tröttnade jag väldigt fort på allt vad jag fick.

Det leder bara frågan tillbaka till ursprunget igen, va det mammas fel att jag inte hade pengar  att hela tiden köpa det jag ville ha, eller mitt för att jag omedelbart spenderade dem när jag fått dem? Var det min rättighet att få en särbehandlig jämte mina syskon som inte spenderade sina pengar utan sparade ihop till det som verkligen var viktigt? Om jag hade fåt den särbehandlingen, vilken lärdom hade jag dragit av det, att även om lönen är spenderad på krogen och kläder så löser det sig, som att pengar växer på träd. Att spendera pengarna innan man har tjänat dem verkar vara min generations akilleshäl, man undrar hur vi lärde oss det beteendet?

Annonser