Så var då ”äntligen” Stockholmarna ur huset. Ja fast inte deras ”skit” Ännu finns mycket att städa upp efter en av årets mest hektiska veckor. Och som vanligt så lämnar stormen efter sig fallna medarbetere. Frida, ramlade på barnaktiviteterna, blev sjkuskriven en vecka med pajade axlar. Förkylningarna härjar med de flesta, och stackars Anders D ligger med influensan. Men peppar, peppar, än så länge står jag på benen.

Hur ska man bäst beskriva sportlovsveckorna ur arbetarens synvinkel? Jag tror att bästa sättet är så här: Man börjar i solsken, stark och pigg, inget kan stoppa en. Efter en vecka börjar ovädren. Det regnar och blåser, motvind. Och det är ju jobbigt var man än är. Det är vecka 8, sedan kommer vecka 9 med Stockholmarna, inget ont om dem, men de är speciella. Nu blåser det storm, orkan i byarna. Man hinner inte ens andas, det ända man kan göra är att fokusera all kraft till nästa steg,och det ett steg i sänder. Sedan kommer vecka 10, bästa liknelsen där blir inte riktigt samma sak. Här har man åkt i 140 km/h på Autobahn i ett par dagar, så kommer man in i Sverige, hastighets begrensning 70 kanske 90 km/h. Det känns som att man själv innombords fortfarande rör sig i 140 km/h, men att allt runt om kring går i 30 km/h.

Stormen Stockholm är över för i år, efter sig har den lämnat mer eller mindre kaos, och vi behöver alla vila lite grand, jag bytte med Eva N. och fick ledigt imorgon så jag kan åka till ”stor byn” Idre. Nu ska jag bara inventera förråden så att jag inte glömmer något…

Annonser