När jag hittat ett bra recept på Sockerkaka, kan jag bara inte låta bli att experimentera med  smaksättningar i det oändliga. Fast det känns oftast som att allt redan är gjort när man googlar runt efter idéer för nya smaker.

Så dagens experiment blev som rubriken antyder, smaksatt med bär och choklad.

20160518_180103

 

 

Recept sockerkaksgrund

3 ägg

3 dl strösocker

50 gram smör

1,5 dl mjölk

3,5 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

Smaksättning

50 gram 70 % choklad

ca 1,5 dl vardera av frysta hallon och jordgubbar, eller andra goda bär (tog små rara saker odlade i mammas trädgårdsland, inte de där abnorma sakerna man kan köpa). 

2 tsk vaniljsocker

Värm ugnen till 175° C och smöra och bröa en springform. Fördela de ännu frysta bären över botten av formen. Smält chokladen på det sätt som passar dig bäst, mikrovågsugn eller vattenbad. Vispa ägg och strösocker ordentligt så det blir vitt, koka samtidigt upp mjölken med smöret, så det senare smälter. Låt svalna medan du siktar i mjöl, bakpulver och vaniljsocker. Vänd runt försiktigt så allt blandar sig. Rör till sist i mjölk- och smörblandningen. Fördela ca 2/3 delar av smeten över bären. Rör i chokladen i den resterande smeten och fördela över den redan ihällda smeten. Den kommer inte täcka hela kakan, vilket inte gör något. Ta en kniv och dra runt några varv, men var nog med att inte peta omkring bären i botten.

Grädda ca 40 minuter, testa med en provsticka att kakan är klar.

Den blir lite fuktig i botten på grund av de frysta bären, men torkar upp om man vänder upp kakan medan den fortfarande är lite varm. Ett alternativ vore att lägga bären i den naturella smeten och trycka ner dem något, svårare att få till chokladsmeten, men som syns på bilden blev det mest en stor ”klump” i mitten. Dessutom var den inne lite för länge, eftersom jag fastnade ute i trädgården. Smaken däremot var det inget fel på…

 

Annonser

Vissa dagar ställs ens inre styrkor på prov. Efteråt ifrågasätter man sitt agerande, och även om man känner att man gjort rätt så finns tvivlet ändå där, för nog kunde man agerat ännu mer proffesionellt.
Rent rationellt är jag medveten om att jag gjorde det bästa jag kunde i den situationen som uppstod, men emotionellt måste jag nog ta den tid det tar att acceptera det.
Rationell som jag är förväntade jag mig att händelsen skulle bearbetas under sömnens timmar, men jag hade en natt av djup sömn som inte stördes av jobbiga drömmar. Nog för att det kan ske vid ett senare tillfälle, kan jag i varje fall gå och lägga mig ikväll utan att oroa mig för drömmar.
Nu återstår hur jag än vrider och vänder på det att förena de rationella tankarna med de emotionella.
Rationellt sett vet jag att jag inte kunnat rädda livet på mannen, men det är svårt att inte ifrågasätta att jag gick efter hjälp istället för att själv påbörja HLR, som en ursäkt för att jag inte ville göra det utan att veta när jag kunde få hjälp.
Ett som är säkert är att jag från och med nu ALLTID kommer ha mobilen på mig, även när jag jobbar i Repan!

Julafton, och det blev en riktig premiärtur på skidor, premiär för nya skidorna, min första glidvallning, användande av vallatejp, och första turen för säsongen. Gick så där, ska prova att flytta bindningen något för att få bättre fäste. Glidet var det inget fel på med tanke på mjuka spår och nysnö.

Nu återstår bara att fundera ut vilken del av ”julbordet” som får bli middag idag. För inte tänker jag äta alla sorter idag inte…

 

Förundras varje gång av skönheten i en gammal bruksväg. Den torkade jorden i hjulspåren, och det vildvuxna gräset mellan dem. Är det vetskapen att dessa spår är av en svunnen tid, då vägar gick där det enklast gick att ta sig fram för oxar och hästar. Långt innan stora maskinner tagit naturen som gisslan, och bänt den efter vår vilja.
Så mycket lugn som  finns där, i

image

dessa hjulspår,  där inga stadsplanerare ritat raka gator med linjal. Där får mitt framtids hopp chans att växa obegränsat.

Tänkte ju att jag skulle skriva här lite oftare, men så tar vardagen över och allt bara rullar på. Och plötsligt så har man bara några futtiga veckor kvar på säsongen. Konstigt, ”stammisveckan” vecka 12 är redan slut från och med bytet idag, och sedan är det en vecka kvar till påskgästerna börjar dyka upp. Efter det vete tusan om det blir mycket mer än att städa, är ju riktigt lite bokat, men det förstår man, för tittarman ut genom fönstret så är det verklig vår, snön smälter i rasande takt, men vi håller tummarna och önskar oss minusgrader på nätterna, och lite mer snö för den delen. Men det är varmt och skönt för dem som kan njuta i en solgrop på fjället.

Men med vårkänslor i kroppen startar jag med en riktig vitaminbomb till frukost, hittade ju färska bär på Ica igår, och kunde inte motstå frestelsen.

…Då får man ta saken i egna händer och fixa det som måste fixas. Upptäckte för några dagar sedan att kontakten till sänglampan på något underligt vis gått sönder. Kontakten glappade och den kändes rent livsfarlig att använda när kontaktblecket (eller vad det kallas på elektrikerspråket) tittade ut där det en gång var täckt med plast.

image

Och då man är förberedd på det mest oväntade behoven när man bor långt från civilisationen, hade jag en ny strömbrytare i verktygslådan  i förrådet, så det var enkelt, att när man väl kom på att man skulle fixa den trasiga brytaren innan det är dags för lite läsning innan man somnar, avsluta denna farliga historia.

image

Det här gick ju finfint, ena delen av sladden fastsatt, resten kvar…

image

Så fint och säkert det blev, nu vågar jag tända den lampan igen, och inte behövde jag köpa ny heller. Klapp på axeln till mig tycker jag förnöjt här i soffan, och om jag nu kunde hitta orken att fixa lite middag också…

Var ju tvungen att sätta på mig skidorna imorse jag med, även om jag inte tänkte åka några nio mil. Av någon anledning så tyckte min fina App att jag skulle vakna redan fem i halv sex, hade ju ställt klockan på kvart över sex, men det var nog rätt, för efter att ha gnuggat det värsta gruset ur ögonen var jag rätt pigg att ge mig ut. Men det blev inte ens Femman runt. Det var helt enkelt livsfarligt hårt, så efter första backen bestämde jag mig för att inte chansa, utan tog mig runt 2,5;an istället. Det var så hårt att jag hade svårt att få fäste med stavarna till och med. Men mycket vackrare än denna morgon är svårt att hitta, underbara pastellfärger, med bara en ytterst tunn frosthinna på alla träd så de gick i glittrande silver.

Framme vid backen ner förbi liften, tog jag det säkra före det osäkra, tog av mig skidorna och joggade ner istället för den brantaste biten. Eftersom huvudet inte var helt med när jag stack iväg, fick jag inte med mig ombytes skorna, så pjäxorna står här hemma i väntan på att det är dags att gå till jobbet, medan skidorna stod och väntade på Peter utanför uthyrningen.

Har lite svårt att slita mig från teven, hejar för fullt på alla jag känner som åker mot Mora just nu. Har som vanligt sms-uppdatering av svåger Thomas så jag kan följa hans väg mot Mora. Så Heja, Heja alla vasaloppsåkare!